Vad är Hirsutism?

Hirsutism definieras som överdriven och oönskad manlig behåring i ansikte och på kroppen (så som hals, bröst och nedre del av buk) Uppskattningsvis så drabbas mellan 5-15% av alla kvinnor i varierande former och egenskaper. Minst 5 % av kvinnor som befinner sig i fertil ålder lider av denna sjukdom. Det är ett vanligt problem som orsaker lidande när det kommer till både det sociala och det psykiska hos främst kvinnor, men modern diagnostik och behandling kan ta väl hand om problemet.

Hårets utvecklingsbiologi

Våra hårsäckars formas först i fosterstadiet. Mängden är ca 5 miljoner (20 % av detta är hårbotten) som är genetiskt förutbestämt. För att förstå hirsutism bättre bör man veta om vad det finns för tre hårtyper hos människor och hur deras livscykel ser ut.

• Lanugohår: Detta mjuka, duniga hår formas först hos det mänskliga fostret och försvinner oftast i slutet av gravidititen eller i ett tidigt postpartumt skede.
• Vellushår: Är ett icke-pigmenterande mjukt hår som förekommer i de till synes hårlösa kroppsdelarna.
• Terminalhår: Är ett pigmenterat, tätt, grovt och längre än vellushår och finns i ögonbryn, ögonfransar, hårbotten, könshår, hår i armhålan, etc.

Den permanenta omvandlingen och utvecklingen av vellushår till terminalhår är en normal biologisk process som utlöses av androgener, testosteron och dihydrotestosteron (DHT) i de kroppsdelar som är androgen-mottagliga. Denna cykel startar normalt vid puberteten, pågår under vuxenlivet och avtar gradvis med åldern och med den reproduktiva kapaciteten hos båda könen.

Den normala livslängden för hår består av tre stadier:

• Anagent stadie: Tillväxt
• Katagen fas: Involvution/övergångsfas
• Telogen fas: Vila

Diagnoser av Hirsutism

Medicinsk diagnos bör naturligtvis göras av en medicinsk expert. Även om hirsutism kan identifieras genom den uppenbara förekomsten av oönskad hårväxt, så bör den inte blandas ihop med ett annat liknande syndrom som kallas hypertrikos. Hypertrikos resulterar även den i överdriven hårväxt, men är av den icketerminala (vellus) slaget och förekommer generellt i icke-sexuella kroppsdelar. Orsaker och behandling skiljer sig åt mot hirsutism.

Den vanligaste tekniken som används för att bedöma hirsutism är den som är inrättad av Ferriman och Gallwey 1961. Ett patologiskt test har visat att hirsutism kan vara mild, måttlig eller svår. Generellt måste diagnosen av hirsutism börja med en klinikal bakgrundshistoria och en fysisk kontroll för att spåra de tecken och symtom av orsakerna till hirsutism.

Orsaker och tillhörande störningar av Hirsutism

Man kan spåra tre kategorier av orsaker när det gäller hirsutism:

• Antiandrogena faktorer är de som inte är relaterade till en oproportionerlig androgen aktivitet
• Resultat av ett androgent överskott
• Idiopatisk hirsutism

1. Antiandrogena orsaker

Detta är en mindre vanlig orsak och kan delas in i följande former:

• Onödig hårväxt på grund av akromegali
• Hårstråna blir grövre samt associeras med kroniska hudproblem, detta eftersom en av funktionerna hår har är att skydda huden
• Icke-androgena anabola droger kan ofta orsaka en generell ökning av måna vävnader, särskilt hår. Detta kan även leda till hypertrikos och inte hirsutism

2. Androgena orsaker

Detta är den vanligaste orsaken till hirsutism och står för cirka 75-85% av fallen. De olika androgena dysfunktionella orsakerna är listade nedan, med en andel av procent på hur de förekommer bland patienter med hirsutism. (Observera att siffror kan variera mellan olika undersökningar och rapporter):

• Polycystiskt ovariesyndrom (PCOS) – 70-80 %
• Hyperandogenism – 6,8 %
• Hypotyreos – 0,7 %
• Hyperandrogen insulinresistent acanthosis nigricans syndrom (HAIR - AN) – 3 %
• 21-hydroxylas icke-klassisk I adrenal hyperplasi (sen debut CAH) – 1,6 %
• 21-hydroxylas-brist kongenital adrenal hyperplasi – 0,7 %
• Hyperprolaktinemi – 0,3 %
• Androgena tumörer – 0,2 %
• Cushings syndrom – 0-1 %

3. Idiopatisk hirsutism

Den idiopatiska orsaken är spårad till 4,7 % av patienterna och är associerat med symtomen för hirsutism och ett överskott av perifer 5 alfa-reduktas process i huden och i hårsäckarna. Dock har man en regelbunden menstruation.

Behandling av Hirsutism

Klinisk behandling av hirsutism måste kontrollera eller åtminstone bromsa bildandet av nytt terminalhår utan att skada de befintliga hårsäckarna. För effektivast resultat så bör patienten med hirsutism bli av med terminalhåret. Behandlingstiden beror på hur snabbat man kan kontrollera hårväxten enligt de tre faserna anagen, kategen och telogen, som är hårets livscykel. Generellt måste du genomgå sex månader behandling för att se några resultat.

I stora drag bör behandlingen involvera en kombination av tre steg:

• Androgent undertryckande
• Perifer androgen blockering
• Mekanisk/kosmetisk eliminering och förstörelse av de oönskade hårstråna

De olika ändringarna och kombinationerna som kan resultera i denna tredelade behandlingen är följande:

• P-piller (OCPS): Målet är att minska produktionen av stereoider i äggstockarna med hjälp av östrogen och progestin som finns i p-piller.
• Spironolakton och antiandrogen: Dessa två är att rekommendera exklusivt eller i kombination med OCPS för att förhindra en androgen aktivitet vid hårsäckarna.
• Flutamid och finasterid behandling har liknande resultat som spironolakton.
• Metamorfin och pioglitazon är insulin sensibiliserande ämnen som även kan hjälpa till vid behandling av hirsutism och acne.
• Kosmetisk och mekanisk hårborttagning såsom blekning eller kemisk hårborttagning, plockning, vaxning, rakning och mer permanenta förfaranden som laserterapi, elektrolys etc.

Kombinationer av ovanstående läkemedel är ofta rekommenderade för att minska de föreskrivna doserna, biverkningarna och för att förbättra de kosmetiska resultaten. Frånsett detta, så måste en behandling av hirsutism även ta i itu med tillhörande sjukdomar såsom livmoderscancer, infertilitet, koronara hjärtsjukdomar, dysfunktionella blödningar, typ 2 diabetes, höga blodfetter, etc. Detta kan uppnås genom att implementera en kombination av livsstilsförändringar (såsom viktnedgång genom att låta bli viss mat, daglig fysisk aktivitet, etc.), insulin sensibiliserare och användning av lipidsänkande medel.